Med reservation för ändringar
Ärade veteraner och lottor från våra krig, bästa gäster!
För åttiofem år sedan, den 2 december 1939, var Finland i trångmål. Vårt försvar och hemmafronten sattes på prov på många olika sätt. Fienden ryckte fram på Karelska näset och de finska trupperna inriktades på en uppehållande strid. Försvaret var illa ute också norrut från Ladoga, där sovjetiska trupper anföll med kraft i trakten av Suojärvi. Min morfar, Kai Setälä, deltog i striderna norr om Ladoga som läkare i den avdelta bataljonen 11. Enligt en lägesrapport som marskalk Mannerheim fick den 2 december var situationen i striderna mycket svår, och den överlägsna fienden ryckte fram i en alarmerande takt med en tiodubbel styrka.
Under krigets tredje dag bombade Sovjetunionen flera orter i Finland, bland annat Helsingfors, Fredrikshamn, Kouvola och Lahtis. Det självständiga Finland var mitt uppe i den största prövningen i nationens historia. Till slut lyckades man pressa tillbaka fiendens anfall på Karelska näset och i slaget vid Tolvajärvi norr om Ladoga. Vinterkrigets mirakel var ett faktum.
För oss som är födda efter kriget är det svårt att förstå allt det som ni veteraner och lottor var tvungna att utstå under krigsåren. Ni kämpade mot en numerärt överlägsen fiende utan att ge vika. Samtidigt försökte man på hemmafronten klara sig och hålla Finland i gång, i ständig rädsla för att fadern, maken eller brodern i familjen aldrig skulle återvända. Utan er skulle vi inte finnas till. I mitt fall är detta bokstavligen sant. Min morfar träffade nämligen min mormor, som var lotta, på ett krigssjukhus efter att ha blivit sårad vid fronten under fortsättningskriget.
För många av er i krigsgenerationen blev ungdomsåren en kamp om överlevnad. Ni blev tvungna att växa upp snabbare än ni borde ha gjort. Men tack vare er uthållighet är vi i dag tacksamma för att få leva i en självständig nation. Tacksamma för vårt trygga fosterland. Tacksamma för världens bästa land.
Ert arbete tog inte slut när fredens tid var inne. Ni arbetade ihärdigt för att återuppbygga Finland. Ni arbetade osjälviskt, utan att spara på era krafter, för att ge oss efterkrigstida generationer ett livskraftigt fosterland. Ni gjorde det tillsammans. För oss alla.
I år kan vi blicka tillbaka på det 107-åriga Finlands framgångssaga. Hur vårt land blev en av världens mest utvecklade nationer under årtiondena efter krigen. Detta hade inte varit möjligt utan det hårda arbete som ni veteraner och hela er generation har gjort. Och många av er under ytterst svåra förhållanden. Jag vill uttrycka min största respekt också för alla krigsvärnlösa och änkor. Ni drabbades av en stor personlig förlust, men lyckades ändå ha tilltro till framtiden och styrka att återuppbygga vårt land.
Ärade representanter för veterangenerationen!
Mitt sinne fylls av stor tacksamhet över att tillsammans med min maka få dela denna högtidsstund med er. Och över att få höra era erfarenheter och tankar om Finland. Då och nu.
Tack för att ni gjorde det som krävdes. Och mer än så. För fosterlandets bästa. Och tack för att vi får ha er som gäster på denna festmottagning. Jag önskar er allt gott och en riktigt god självständighetsdag.
