(med reservation för ändringar; talet hålls på engelska)
Högt ärade generalsekreterare, ordföranden, ledamöter i den parlamentariska församlingen, mina damer och herrar,
2019 är ett viktigt år för Europarådet. På grund av dess historia, men också för vad som står på spel för dess framtid.
Vi kan se tillbaka och fira de första 70 åren av denna organisation, som utgör en hörnsten i den regelbaserade internationella ordningen på vår kontinent. Ordningen upprättades efter andra världskrigets fasor, och dess grundläggande idé var tydlig: aldrig mer.
Europa får aldrig mer hamna i krig. Kriget har alltid ett högt pris i form av fruktansvärt mänskligt lidande. Det leder ofta till allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och i värsta fall till och med till brott mot mänskligheten.
Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen – de värderingar som Europarådet står för – kan leva vidare bara i ett fredsläge. Att hålla kriget borta måste vara vår högsta prioritet. När allt kommer omkring är fred det viktigaste bidraget vi kan ge de mänskliga rättigheterna. Allt annat är sekundärt.
Denna princip skrevs år 1949 in alldeles i början av Europarådets stadga: ”befästandet av en på rättvisa och mellanfolkligt samarbete grundad fred är ett livsvillkor för mänskligheten och civilisationen”.
***
Under de senaste sju årtiondena har fred och den regelbaserade ordningen varit anmärkningsvärt varaktiga i Europa. Bilden har aldrig varit perfekt, men väldigt länge fortsatte den övergripande trenden att gå mot det bättre. Europarådet och dess konventionssystem har spelat en nyckelroll i denna utveckling. Den har lyckats vidmakthålla de kärnvärden som definierar oss som européer.
Men det som bekymrar mig är att vi i dag allt oftare talar om dessa värderingar och deras framgång enbart i förfluten tid. När vi tittar på nutiden, för att inte tala om framtiden, tenderar vi att tala med mycket mindre säkerhet.
Faktum är att många av de rådande oenigheterna i Europa uttryckligen förefaller gälla just våra egna grundläggande värderingar. I stället för att exportera dem, som vi tidigare gjorde, måste vi nu koncentrera oss på att försvara dem på hemmaplan.
Utöver att vi kämpar med våra inre svårigheter lever vi dessutom i en snabbt föränderlig global miljö. Och vi kan alla se att förändringen inte är enbart positiv. Hela den regelbaserade internationella ordningen utsätts för ett växande tryck. Vi ser ett minskat engagemang i internationell rätt. Gemensamt överenskomna regler och normer ifrågasätts.
***
Den regelbaserade ordningens framtida öde är inte en abstrakt fråga. Det är inte heller enbart en fråga om maktpolitik och relationer mellan stater. De normer och bestämmelser som ordningen består av, och de multilaterala institutioner som skyddar dem, påverkar vårt dagliga liv på ett väsentligt sätt. Om de försvagas, kommer vanliga människor – individer, vi alla – att lida.
Det betyder att Europarådet ingalunda har mist sin relevans. Dess värderingar har gjort oss till vad vi är: stabila och välmående samhällen. Vi måste se till att det som vi åstadkommit också kommer framtida generationer till godo.
Till sitt väsen är Europarådet ett forum för fredlig och konstruktiv dialog. Det är motsatsen till regler dikterade av dem som är starkast. Tvärtom lägger Europarådet fokus på individens rättigheter.
Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ger människor en möjlighet att söka rättvisa när de anser att de inte har fått det på det nationella planet. Och människorna använder verkligen denna möjlighet. Det finns nu över 57 000 klagomål anförda vid Europadomstolen.
För att sätta dessa siffror i perspektiv får vi inte glömma hur många det är som åtnjuter detta skydd i dag. När Finland gick med i Europarådet för 30 år sedan blev vi dess 23:e medlem. Sedan dess har antalet medlemsstater fördubblats. Vi är nu 47 stater med sammanlagt 840 miljoner människor. Europarådet, konventionssystemet och domstolen finns till för var och en av dem. Detta är en stor prestation, men också ett stort ansvar.
***
Jag vet att Europarådet för närvarande går igenom en reformprocess. Akuta budgetfrågor och administrativa reformer måste naturligtvis tas upp till behandling. Men ännu viktigare är det att ta vara på möjligheten att diskutera organisationens framtida vision och fokus.
Min förhoppning är att Europarådet även framöver ska vara en stöttepelare för alla dess medlemmar. Reformprocessen bör bygga på organisationens unika styrkor och då i synnerhet på Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, kommissarien för de mänskliga rättigheterna och övervakningsmekanismerna. Medlemsstaternas åtagande att anta rättsligt bindande fördrag får inte försvagas.
Men om vi vill lyckas med att skydda de ovärderliga grunderna för Europarådet kan vi inte blunda för de förändringar som sker i vår omvärld. De som undertecknade konventionen 1949 kunde knappast ens ha föreställt sig många av de fenomen som nu omger oss och som vi tar för givna. Ytterligare överraskningar väntar säkert bakom knuten.
För att behålla sin relevans måste varje Europarådet liksom andra organisationer vara smidigt och ha beredskap att ta itu med nya problem när de uppstår. Att leva i tiden låter som ett banalt mål, men det är inte en alldeles enkel uppgift.
Ett behov av förmåga till förändring i Europarådets arbete kan ledas tillbaka till helt nya källor. Omvälvande teknik som artificiell intelligens, eller klimatförändringen med alla dess konsekvenser, kan ha oförutsedda effekter som påverkar de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstatsprincipen.
Men överraskningar kan också komma från frågor som inte i sig är nya, utan nya bara till sin omfattning eller natur. Under de senaste åren har migration varit en av de mest splittrande frågorna i Europa, både inom länderna och mellan dem. Europeiska unionen torde vara den aktör som bör axla huvudansvaret för att svara på just den här utmaningen.
Om inte EU kan komma överens om gemensamma regler för migration löper vi risk för en tävlan om vem som kan bjuda lägst, där medlemsstaterna konkurrerar om att vara den minst attraktiva destinationen. Detta skulle inte heller båda gott för Europarådets grundläggande värderingar.
Under de närmaste åren kan vi ha många svåra diskussioner framför oss. Europarådet kan tillföra dessa debatter mervärde i fråga om både politik, juridik och etik. Eller i fråga om värderingar, rätt och slätt. Europarådet har ett ansvar för att se till att dess principer fortsätter att forma Europas framtid, såsom de har under de senaste 70 åren.
***
Så vitt jag vet har Finlands utrikesminister i går diskuterat med er om prioriteringarna för det pågående finländska ordförandeskapet i ministerkommittén. Låt mig säga några ord om ett av våra huvudteman: jämställdhet och kvinnors rättigheter.
Jämställdhet har varit ett centralt inslag i Finlands framgångshistoria, i vår egen väg från fattigdom till välstånd. Detta skulle inte ha varit möjligt utan lika möjligheter för alla. Det som har fungerat bra för Finland gäller för hela världen. Vi har helt enkelt inte råd att undergräva de rättigheter hälften av befolkningen har. Förutom att jämställdhet helt enkelt är den rätta vägen att följa, har den också en viktig ekonomisk inverkan genom att den bidrar till en mer hållbar utveckling.
Ett viktigt område för jämställdhet är förebyggandet av våld mot kvinnor. På detta område är Europarådets Istanbulkonvention ett banbrytande dokument i sin ambition och omfattning. Konventionen ställer tydliga mål för oss alla för att eliminera alla former av våld mot kvinnor och flickor. I Finland har vi tagit ett antal konkreta steg sedan dokumentet ratificerades, men mycket återstår fortfarande att göra.
Att minska våldet mot kvinnor i Finland hör till mina åtaganden som Impact Champion-ambassadör för HeForShe-initiativet inom FN:s jämställdhetsorganisation UN Women. Den vidhållande höga nivån av våld mot kvinnor och flickor, inte bara i Finland utan globalt, är en fråga som djupt oroar och bekymrar mig. För att vi ska kunna bygga mer jämlika och hållbara samhällen måste vi sätta stopp för detta våld.
***
Europarådet befinner sig för närvarande i oroväckande politiska svårigheter. Vi löper en akut risk för att förlora en medlem. Låt mig vara tydlig: det finns inga tvivel om ursprunget till denna situation. Finland var bland de första länderna som offentligt fördömde annekteringen av Krim. Trots det skulle Rysslands utträde ur Europarådet vara en förlust för alla parter. Och i slutändan skulle det innebära ännu ett slag mot hela den regelbaserade internationella ordningen.
Jag litar på att Europarådet kommer att lösa den nuvarande krisen, såsom den har löst alla tidigare. Finland kommer tillsammans med de övriga medlemsstaterna och andra intressenter att aktivt stödja insatser för att hitta en väg framåt. Problemet kan inte lösas utan den parlamentariska församlingen. Därför uppmanar jag till ett nära samarbete mellan institutionerna – ministerkommittén och den parlamentariska församlingen – för att arbeta för en gemensam och hållbar lösning.
***
Högt ärade ledamöter i den parlamentariska församlingen!
Ni är de bästa experterna på ert eget forum. I det samtal som följer skulle jag vara särskilt intresserad av att höra era konkreta idéer om hur vi kan fortsätta framåt.